Isidor och Paula

Ola Nilssons nya roman är en berättelse om två kusiner, förenade som barn av gemensamma upplevelser av misshandel och söndring i familjen, och som vuxna skilda åt av tid och missbruk. Det är en berättelse från storstadens underjord och Västkustens semesterljus. Isidor och Paula är en variant på myten om Orfeus och Eurydike, som den diktats av Rainer Maria Rilke. Denna Eurydike är inte den passiva musan som Orfeus ska sjunga upp ur underjorden. Hon är ”i sig själv”, hennes tid därnere fyller henne ”som en stor rikedom”. Och när guden Hermes förskräckt säger att Orfeus har vänt sig om ”begrep hon ingenting och sade sakta: Vem?” ”En utomordentligt läsvärd och tänkvärd roman. Och den glöder från första sidan. /…/ Ola Nilssons utmejslade beskrivning av Isidors arbete som tunnelbaneförare har en lysande detaljskärpa. /…/ [Han] tar myten, placerar den i en tämligen vanlig svensk vardag och låter den verka. Det är precis så här litteratur fungerar. Berättelser lever i varandra, av varandra, och finns när vi bäst behöver dem.” Maria Schottenius, Dagens Nyheter ”Här gör [Ola Nilsson] klart att han är en av sin generations mest intressanta namn. /…/ [Han) visar än en gång sin förmåga att leva sig in i de vilsna individerna i marginalen och skickligt fånga svärtans många nyanser.” Ann Lingebrandt, Helsingborgs dagblad ”Ola Nilssons nya roman "Isidor och Paula" är som böckerna i hans norrländska genombrottstrilogi kort och koncentrerad, berättad på ett enkelt och precist språk, vibrerande av undertext. /…/ Med fyra nattsvarta och skoningslösa romaner, koncentrerade som malörtsextrakt, har Ola Nilsson diskret övertagit Birgitta Trotzigs vakanta position i den svenska litteraturen - det obönhörliga och nödvändiga vittnet om en nöd vi helst vill blunda för.” Nils Schwartz, Expressen ”Det är målande, bildrikt och poetiskt, fullt av fina formuleringar jag stryker under och vill komma ihåg.” Camilla Carnmo, Kristianstadsbladet ”En fantastiskt fin roman, mörk, vacker och en liten smula magisk. /…/ Det är med blandvändariver jag följer förvecklingarna längs gröna linjen, och den genomlysning av samhällets maktstrukturer som där sker i Nilssons nakna prosa.” Amanda Svensson, Sydsvenskan ”Återigen bygger [Ola Nilsson] små komprimerade kammarspel, utsnitt ur en igenkännbar svensk vardag. I samma andetag visar Nilsson hur de gamla texterna är giltiga också i dag, om vi bara ger oss tid att läsa dem och kanske rentav lära oss något av deras erfarenheter.” Tomas Larsson, Östersunds-Posten