Att forma tillvaron

What really happened to the Soviet constructivists' idea of ​​changing man through artistic work? To find an answer to the question, Oscar Svanelid analyzes the artists Geraldo de Barros, Lygia Pape and Lygia Clark, who from the middle of the 20th century translated constructivism into Brazil. The three artists were happy to go beyond the museum and galleries to create stronger relationships between art and life in the workshop, at the university and at the clinic. The constructivist art was used as a model to improve the lives of carpenters but also as a pedagogical tool and therapeutic treatment method. It is the intention of the dissertation to deepen and broaden the knowledge of Brazilian modern art and its encounters with Catholic fraternities, surrealist mutants and fascist regimes. Oscar Svanelid is an art historian at Södertörn University. He is also active as an art critic and lecturer. This is his doctoral dissertation Vad hände egentligen med de sovjetiska konstruktivisternas idé om att förändra människan genom konstnärligt arbete? För att söka svar på frågan analyserar Oscar Svanelid konstnärerna Geraldo de Barros, Lygia Pape och Lygia Clark som från mitten av 1900-talet översatte konstruktivismen till Brasilien. De tre konstnärerna sökte sig gärna bortom museet och gallerierna för att i verkstaden, på universitetet och på kliniken skapa starkare relationer mellan konst och liv. Den konstruktivistiska konsten användes som modell för att förbättra tillvaron för snickare men också som pedagogiskt redskap och terapeutisk behandlingsmetod. Det är avhandlingens avsikt att fördjupa och bredda kunskapen om brasiliansk modern konst och dess möten med katolska broderskap, surrealistiska mutanter och fascistiska regimer. Oscar Svanelid är konstvetare vid Södertörns högskola. Han är även verksam som konstkritiker och föreläsare. Detta är hans doktorsavhandling